radicaldiversities

Så många veckor har passerat
sedan två vägar möttes
klickade
enades
för första gången

Att korsa den vägen med nya banor
nytt syre och nya hinder
blev ett begär
som blev en självklarhet

Hopp om framtid från start var noll
men eskalerade gradvis och veckovis

Nu står vi här och stampar
så vackert, lyckligt, oförutsägbart
vid varandras vägskäl
någon gång varje vecka

På ett väldigt bra sätt

Jag saknar dig
men förnekar

Jag tänker på dig
men skjuter undan

Jag gillar dig
men döljer det med all min kraft

För du ser inga sår som håller på att läka
ingen gammal historik
inga tidigare erfarenheter
och detsamma gäller dig

Låt oss vandra ned på djupet tillsammans

"Tack för sist, det var asbra tycker jag"

Hade en distans med icke snäv verklighetsbild som tappades
någon stans på väg hit
Du finns där utan att finnas där och det skrämmer mig ska du veta
Men på håll, vad skrämmer inte?

Det är ju min första vinter ensam
vad mer kan förväntas än förvirring och ensamhet som kryper innanför skjortan

Ibland har vi varandra
(men jag vill ha dig jämt)

Du vet, just nu
gör dina sagda ord mig matt
av leda på dess dubbla budskap

Vi känner inte varandra
egentligen

Hur kan en människa finnas så mycket bakom stängda dörrar
för att sedan finnas så lite ute i verkligheten

Orden, passionen, närheten, tryggheten
(kontra)
Vännerna, tystnaden, distansen

Är det modets fel?
Är det rädslans grepp?
Är det livets innehåll?

Nu när lycka borde infinnas
likt en varm sommarkväll
vill tårar istället falla

Vi gör allt så bra
så fint
så fantastiskt

Du pratar om framtiden som en självklarhet
Men hur mycket finns jag egentligen för dig?

tomhet, tystnad och ensamhet
smyger på

En stund av uppgivelse inger kroppen
Låt mig ge upp för en stund

Det finns så många
som trampar sand
drar åt motsatt håll
springer i strömmar
för någon annans skull

Att ta emot ord
kan bli mer självdestruktivt
än något slag
någonsin kan bli

De som kämpar
tar sig ut
möts på andra sidan
starkare än någon gång tidigare
med ett löfte till sig själv
att nu är det dags att börja leva
för sin egen skull

När någon kom nära inpå
fanns det även plats för fler

När känslor blottats
öppet men efter tid
fann vi varandras tillit

Tron om att något inombords utvecklats
att mod och kärlek fått ta plats
gav hopp om något fint

När någon kom nära inpå
för att sedan försvinna
fanns det inte längre plats för någon
med undantag likasinnade dig själv

När känslor blottats
öppet men efter tid
med paus för svek
förlorade vi varandras tillit

Vi gick i två bitar
en sluten, en utlämnad
famlande i oskärpa

http://open.spotify.com/track/0uZ0orE84drZZzPKxCWSmR

Läppar mot läppar
Hud mot hud

Inga ord
sårande
Inga ord
bekännande

Vår existens svävar i intet
utan mål och riktning
precis som vi vill ha det
just nu

Att fastna någonstans
som inte passar likt pussels precision
är lika viktigt för bådas pulserande kroppar

vi vet inte vart vi ska, men vi ska komma dit.